Sjöfarten på Frykensjöarna har historiskt sett haft mycket stor betydelse för de boende i bygden och för regionens ekonomiska tillväxt. Före järnvägens tillkomst fanns egentligen inga alternativ för transport av tyngre gods och förnödenheter. Under en hundraårsperiod från mitten av 1800-talet, trafikerades sjön av ett tjugotal ångbåtar, varav de flesta befordrade både resande och last. Men den största godsmängden – de verkligt stora tonnagen – fraktades inte på ångbåtarnas kölar, utan i speciella pråmar av trä som bogserades av de ångdrivna fartygen. Lastpråmarna på Fryken fanns i ett stort antal och användes för att frakta allsköns bulk- och styckegods. Det kunde vara kalk och annan konstgödsel, styckegods och handelsvaror i nordlig riktning, och främst sågade trävaror, pappersmassa och träkol i den andra riktningen. Medan de ångdrivna lastfartygen ofta hade en snäv turlista att gå efter, kunde lastbåtarna ligga för lastning och lossning i flera dagar eller veckor i följd. Den lokala benämningen på dessa pråmar var lastbåtar, medan de ångdrivna lastbärande ångbåtarna istället kallades godsbåtar.
Seglande ”halvlasting”
Före ångfartygens tillkomst var det en båttyp som kallades ”halvlastingar” som stod för huvuddelen av den befraktade godsmängden. ”Halvlastingarna” eller ”järbåtarna” som de också kallades då de användes för att frakta stångjärn från Fryksdalens alla järnbruk, var omkring 15 meter långa, och bredden bör ha varit åtminstone en fjärdedel av längden. De hade en mast, placerad något för om midskepps, och förde råsegel. Ett fartyg med råsegel kan inte kryssa mot vinden utan man fick antingen invänta vindomslag eller träla, d.v.s. dra båtarna med handkraft längs stränderna vid stiltje eller ihållande motvind. Eftersom ”halvlastingarna” var ganska tunga fartyg som kunde lasta uppemot 50 ton, roddes de inte. Vad ordet ”halvlasting” egentligen betyder är idag okänt.
Bogserade träpråmar
Ångbåtsepoken på Fryken inleddes av hjulångaren ”Esaias Tegnér” som sattes i trafik 1851. Några decennier senare, när större och starkare gods- och bogserbåtar hade tillkommit, utvecklades en större variant av de tidigare nämnda halvlastingarna. De enbart för bogsering avsedda pråmarna var i princip uppförstorade halvlastingar, med ungefärliga mått 30 x 8 meter. Lastkapaciteten hos flera av dem uppgick till 230 ton. Lastbåtarna var inte däckade, utan lasten togs in direkt på durken i lastrummets botten. Lastbåtarnas besättning utgjordes som regel av två man, lastbåtsskeppare och båtkarl. Dessa bodde under resorna i en liten kajuta, längst akterut i farkosten. Lastbåtarna styrdes med ett utanpåliggande roder, placerat på den breda akterspegeln. Rorkulten kunde förlängas så att styrkarlen kunde stå uppe på lasten när det var sågade trävaror som fraktades. Annars stod styrkarlen på kajutands tak och styrde. När lastbåtarna var fullastade var fribordshöjden knappt mer än 30 centimeter. Trots detta är det inte känt att någon lastbåt någonsin förliste. Det finns dock berättelser om några haverier, men dessa får anses vara obekräftade skrönor. Enligt en sådan skröna skulle en hel lastbåt, lastad med socker, förlorat sin last i en storm utanför Lysvik. Detta ledde till att varenda Lysviksbo sprang ner till stranden för att dricka sjövatten och därigenom få del av det dyrbara sockret! Ångbåtsaktiebolaget Fryksdalen, som hade sitt säte i Torsby, hade så sent som 1923 elva stycken lastbåtar i sin ägo. Dessa hette Alrik, Göta, Niord, Oden, Björn, Yngve, Wasa, Svea, Bore, Örnen och Tor. Samtidigt redade bolaget fyra ångfartyg, nämligen de stora passagerarfartygen Gösta Berling och Selma Lagerlöf, samt last- och bogserbåtarna Fryken och Fryksdalen.
| Enligt bolagets inventariebok för år 1923 hade lastbåten Alrik följande utrustning: | ||
|---|---|---|
| Ankare med ketting: (bokfört värde) | 1 st. 40:– | Kokspis | 1 st. 10:- | Gryta | 1 st. 1:- | Hink | 1 st. 1:- | Skyffel | 1 st. 0,50:- | Trossar (af wire) | 1 st. 10:- | Eka (ny) | 1 st. 15:- |
