Oleby Skiljeställe
När virket hade nått ner till sjön Fryken samlades det även där i ringbommar. Ringbommarna bogserades ett stycke söder ut och gjordes fast i moringar utefter sjöns båda stränder, för att magasineras där innan virket kunde tas emot för skiljning. Vid Oleby Skiljeställe utsorterades virket efter sina köparmärken. Även från Badaälvens mynning vid Badabruk har ringbommar med osorterat virke bogserats upp till skiljestället i Oleby. Det efter ägare och sortiment sorterade virket sammanfogades till timmersläp som drogs av bogserbåtar till Gunnita – förutom de mindre kvantiteter som tillhörde de sågverk som var belägna inom Fryksdalen. Fram till 1940-talet flottades virket i lös form på Norsälven från Gunnita norr om Kil där bogserbåtarna avlämnade sina släp. Sedan Norsälvens övre lopp hade muddrats kunde bogserbåtarna gå ända ner till Frykforsdammen. I Frykfors, och även i Edsvalla, byggdes speciella buntlyftverk som var unika i sitt slag i Sverige. Sedan de hade tagits i drift kunde det virke som buntats i Oleby (i Torsby) bogseras, utan att lösas upp, ända till Norsälvens utflöde i Vänern. Där upphörde den allmänna flottleden och virkets vidare transport ombesörjdes av köparna. I äldre tid bestod timmersläpen av så kallade fyrkanter som bestod av korsvis lagda lager av virke. Före ångbåtarnas tillkomst försågs dessa fyrkanter med segel, och en sådan segeltur från Fryksände (nuvarande Torsby) till Nedre Fryken kunde ta två till tre veckor. Under senare delen av 1800-talet och fram till 1940-talet, bogserades virket i form av så kallade mosor. Vid sammanläggning av mosor drogs stockarnas främre ändar för hand upp på framförvarande lagers bakre ändar och surrades fast med järntråd. Efter andra världskriget, då skiljestället i Oleby byggdes om och mekaniserades, skedde bogseringen av virket i buntad form. Direkt efter skiljningen buntades virket i två mekaniska buntverk.
Björnide´ biltipp
Flottningen på älvarna som mynnar ut i Fryken, och verksamheten på flottledens skiljeställen, upphörde efter 1966 års säsong. Därefter bedrevs flottning endast i form av lastbilskört virke som tippades i vattnet vid Björnide´ biltipp som ligger sydost om Fryksände kyrka. Bilbunttippning hade pågått på platsen tidigare, alltsedan 1950-talet – då parallellt med lösflottningen. Bunttippningen gick till så att lastbilen stannade ett stycke innan den var framme vid själva tipprampen. Två kättingar – buntkättingar – lades omkring bunten och en speciell tippvajer som var utlösningsbar på avstånd fästes även den omkring timmerlasset. Tippvajern var i sin motsatta ände fastsatt i en stor sten, och garanterade att inte bunten gled av bilen för tidigt. Därefter lösgjordes lastbilens stakar från lastbankarna på den sida som vette mot sjön (detta gjordes från bilens motsatta sida). Sedan kördes bilen fram till själva tipprampen, vars bottenplatta lutade ut mot sjön. Tippvajern som höll bunten kvar på bilen utlöstes, bunten rullade då ner på tipprampens rälsbalkar och gled ner i sjön. Detta arbetssätt pågick fram till 1972 då Trafiksäkerhetsverket förbjöd fällbara lastbilsstakar. För att lösa det uppkomna lossningsproblemet hyrde Flottningsföreningen in en griplastare som plockade av virket från bilarna, för att åter bunta det i sjön i speciella buntramar. Några år senare förenklades arbetet då en stor mobilkran inhyrdes och som lyfte av hela bunten obruten och sänkte ner den i sjön. Vid denna tid hade också de gamla buntkättingarna ersatts av klen stålvajer. Engångsvajer blev billigare i inköp än hantering och returtransport av kätting. Tippning av bilbunt förekom, förutom vid Björnidet, i mindre omfattning på ett flertal ställen runt Fryken före 1967. Förutom bogsering av buntat virke från Björnidet till Frykforsen, bogserades stora virkeskvantiteter på uppdrag av sågverken Hannäs, Leran och Tosseberg. Dessa tre sågverk hade en gemensam sorteringsanläggning vid Sundsvik i centrala Sunne, varifrån dimensionssorterat, och till en början även maskinbarkat virke, bogserades till sågverken.
Numerär storredare
Efter andra världskriget var Fryksdalens Flottningsförening med sina många bogserbåtar den ojämförligt största redaren i Fryksdalen. Dessförinnan var inte Flottningsföreningen ägare till några egna större bogserbåtar, utan allt egentligt bogseringsarbete utfördes av båtar som tillhörde fyra fristående rederier. Ångbåtsaktiebolaget Fryksdalen i Torsby, som även redade de välkända passagerarångarna Gösta Berling och Selma Lagerlöf, bedrev bogserfart med ångaren Fryksdalen, som för övrigt var ett ombyggt passagerarfartyg. Den gamla lastångaren Harald som ägdes av disponent Cederberg i Sunne gick i bogserfart med ångbogseraren Björn som ersättningsfartyg. Bogserångaren Fryksta redades av Edsvallabolaget och Billeruds Aktiebolag ägde och drev ångbogseraren Billerud. Ångbogserarna bemannades delvis av respektive rederi men också av Flottningsföreningen. Rederiet anställde skeppare, maskinist och två eldare. Eftersom samtliga bogserbåtar var ångdrivna före kriget krävde arbetet i maskin tre man, fördelat i fyratimmars arbetspass vid kontinuerlig gång. Flottningsföreningen höll också med fyra man som hade till uppgift att styra timmersläpen vid passage genom sunden så att släpen inte gick på grund. Yrkesbeteckningen på dessa karlar var egentligen fartare, men i dagligt tal kallades de ofta bogserkarlar. Deras arbete gick till så att de med extra långa och kraftiga båtshakar, bäringar, gick utefter timmersläpet, med haken nedstucken i sjöbotten och tryckte släpet i sidled under det att båten drog framåt. När bogserkarlarna hade nått till timmersläpets slutände fick de så snabbt som möjligt bege sig till släpets början för att ta ett nytt tag. I öppen sjö var det också bogserkarlarnas uppgift att vara rorgängare på bogserbåtarna. Skepparen stod sällan själv vid ratten under resa på den öppna sjön, däremot var det han och ingen annan som styrde vid gång genom de trånga sunden. Ångbåtarna eldades oftast med ved och bogserkarlarna fick även hjälpa till med hanteringen av brännveden. Under slutet av 1940-talet köpte Flottningsföreningen in alla bogserbåtarna, en efter en, för att därefter bedriva bogseringen helt i egen regi. De två äldsta ångbåtarna, Fryksdalen och Harald, försågs då med oljeeldning, medan de båda yngre båtarnas ångmaskiner ersattes av råoljemotorer. I både Fryksta och Billerud installerades nya Seffle-motorer av typ 247 BF på 150 hästkrafter, senare modifierade till 170 hkr. Ångaren Björn var inte intressant för Flottningsföreningen utan försåldes av änkefru Cederberg till skrot. Omkring 1950 togs de båda ålderstigna ångbogserarna ur drift sedan två yngre båtar hade införskaffats från andra orter. Nyförvärven, som båda var ångfartyg när de köptes, byggdes omedelbart om för motordrift. Hjalmar som kom ifrån Göteborg försågs med en Seffle-motor på 170 hästkrafter och fick sedan ersätta Fryksdalen. Från Ånimskog inköptes påföljande år den något mindre båten Jim som med en Seffle-motor, typ 227 BF på 120 hästkrafter, kom att ersätta Harald. Ångaren Fryksdalen skrotades i Torsby i början av 1950-talet medan Harald, som fick göra en sista tjänst som kättingpråm, fanns kvar till 1957. Samtidigt fanns ett par mindre däckade motorbogserare, som tjänstgjorde vid bogsering på kortare distanser. Dessa var benämnda Fryken 1 och Fryken 2. Därtill användes fyra odäckade motorbåtar, numrerade Fryken 3 till 6, vid landrensningsarbete och hantering av virke vid skiljeställen och lagringsplatser. Fryksdalens Flottningsförening hade, som tidigare nämnts, fem större motorvarpbåtar vilka var stationära i sjöarna Övre- och Nedre Brocken, Hänsjön, Röjden och Kläggen. Därtill fanns fjorton mindre motorvarpbåtar som med hjälp av traktor och båttrailer kunde transporteras till flera av de mindre insjöarna och flyttas allt efter hur behoven växlade under pågående säsong. Flottningsföreningen ägde också en däckad bogserbåt, Erik, som var stationerad i sjön Rottnen i Gräsmarks socken. Erik var från 1953 försedd med en Seffle-motor av typ 227 BF på 120 hästkrafter. Förutom förbättrad driftsekonomi vid övergång till förbränningsmotorer i de större bogserbåtarna, ledde dessa åtgärder till att maskinpersonalen kunde reduceras. Dessutom hade tillkomsten av fasta ledverk i sunden eliminerat behovet av personal ute på timmersläpen. Samtidigt inleddes systemet att körda båtarna i par, då en och samma besättning kunde betjäna två båtar. De motordrivna båtarnas bemanning utgjordes till en början av tre besättningsmän och minskades ytterligare under slutet av 1960-talet till två man. Ett bogsersläp innehöll som regel 120 bunt, och resan Oleby – Frykfors, tur och retur, tog vanligen 36 timmar. När de flesta båtarna såldes efter 1966 års säsong, behöll Flottningsföreningen de båda trotjänarna Billerud och Fryken 2 för bogsering av sorterat virke från Sundsvik och bilbuntat virke från Björnidet. Den svåra höststormen 1969 ledde till massavverkning av skog, med stora virkeslagringsproblem som följd. Detta gav flottningen ett nytt uppsving. För att inte virket skulle skadas av insekter eller torrsprickor var det viktigt att det kom i vatten så snabbt som möjligt efter avverkningen. Därför transporterades nu större virkeskvantiteter än tidigare på lastbil till Fryken, för att där läggas i vattenlagring och för vidare bogsering till industrin.
Nyförvärv
För att klara denna transportökning inköptes en nyare bogserbåt från Dalälven på hösten 1970. Denna nya båt som vid inköpet hette Trängslet 6, fick nu ärva det ärevördiga namnet Fryksdalen. Nyförvärvet målades med grön skrovfärg i likhet med klarälvsbåtarna, till skillnad mot de äldre båtarna som av tradition hade varit svartmålade. Under den senare delen av 1970-talet minskade åter kvantiteten sjöbogserat virke från Björnidet, och när Hannäs och Tossebergs sågverk blev nedlagda, upphörde även bogseringsuppdragen dit. Vid denna tid övergick också Lerans såg till att bogsera sitt sorterade virke i egen regi, den korta sträckan från virkessorteringen vid Sundsvik, ner till sågverket som även det låg inom Sunnesundet. Under 1980-talet fortgick bunthantering av allt mindre kvantiteter bilkört virke vid Björnidet under korta, men intensiva, säsonger. Några år låg verksamheten helt nere för att senare återupptas igen. Av den beflottade virkesmängden under denna tid var Billerud Virke den största flottgodsägaren, följd av Norsälvens Sågverk. De till åren komna bogserbåtarna Billerud och Fryken 2, som sedan en tid var tagna ut tjänst, såldes till privata köpare under början av decenniet. Motorbogseraren Fryksdalen drabbades av maskinskada 1982 och ersattes under påföljande år av klarälvsbogseraren Engerdalen. Dessa båda båtar var från början tvillingsystrar, byggda av Lidwall & Söner i Leksand 1960.
Den sista tiden
Det sista året som buntflottning bedrevs av Fryksdalens Flottningsförening var 1987, då en virkeskvantitet motsvarande 300 långtradare bogserades från Björnidet. Den allra sista transporten som utfördes av Flottningsföreningen på Fryken detta år var ett bogseringsuppdrag för Notnäs sågverk i Torsby. Notnäs hade köpt in och avverkat ett skogsområde i en brant bergssluttning ner mot sjön i den nedre delen av Mellan-Fryken. I den aktuella terrängen utföll sjötransporten till en klart konkurrenskraftig kostnad i relation till gängse landtransport. Bogserbåten Engerdalen användes därefter sporadiskt vid några externa legouppdrag, och lämnade Fryken, som sjösystemets sista bogserbåt i yrkesmässig fart, på våren 1989 för att därefter tjänstgöra i Höljesdammen. Allt sedan slutet av 1960-talet har administrationen av flottningsverksamheten i Fryksdalen ombesörjts via systerflottleden Klarälvens Flottningsförening, men Fryksdalens Flottningsförening har allt intill avvecklingen fungerat juridiskt som en självständig organisation. Fryksdalens Flottningsförening har däremot inte haft någon egen personal anställd under denna tid, utan allt arbete har utförts och letts av anställda vid Klarälvens Flottningsförening. Älvarna som mynnar ut i Fryken avlystes som allmän flottled 1991 medan sjöflottleden från Oleby till Älvenäs i Norsälven bibehölls i beredskapssyfte ytterligare en tid. Vid Fryksdalens Flottningsförenings ordinarie årsstämma 1994 fattades det obevekliga beslutet om avlysning av hela flottleden, samt även slutgiltig upplösning av Flottningsföreningen. En viktig epok inom värmländsk infrastruktur hade därmed gått till ända.