Sjöbergs varv

sammanstälning av Bengt Westin

Berättelsen om Sjöbergs varv är hämtad dels ur Täljebygden 1950 – ”G. F. Cawallin och Sjöbergs varv” av O. Arrhenius, dels ur artikeln ”Sjöbergs varv – järnskeppsvarvet på Södertörn”, skriven av välkände båtologen, doktor Arne Sundström, Stockholm samt Cawallins egna memoarer. Detta är ett utdrag ur en sammanställning gjord av Bengt Westin, som enbart berör tiden när varvet var beläget i Södertäljetrakten.

Arrhenius: I och med invalet till första kammaren förlade Cawallin sin vistelse till Stockholm och trakten däromkring Han såg mer och mer att segel- och träfartygens tid var slut och att ångfartyg av järn var tidens lösen. I sina brev nämner han ofta året 1882 som vändpunkten. Förutseende dessa förhållanden beslöt sig Cawallin för att upprätta ett varv för järnfartyg. Han inköpte då det i Södertörn belägna Kagghamra eller Sjöberg. Läget var idealiskt för ett varv. I en väl skyddad vik ligga stränder som brant stupa ned till ett stort djup (20 meter eller mer) och vattnen anknutna till Södertäljeleden. Här började han 1878-79 att uppföra arbetarebostäder av tegel. Teglet brändes i fältugnar på gården. Särskilda murare anställdes och arbetet fortskred så att de flesta byggnaderna stodo färdiga 1879-80. Det blev en för gården livlig period. Från att invånareantalet varit ca 70 sprang det upp till 150. Folk i bygden fick arbete. Det sägs att vissa tider mer än 100 personer haft arbete på varvet. Stapelbädden är ca 70 meter lång, en pir av stenfyllning, som slutar med ca 10 meters pålning. Verkstäder voro förlagda runt varvet. Ingenjörer anställdes och arbetade på ett ritkontor i en av flyglarna. Foror med järn och förnödenheter drogo från Tumba till varvet.

Sundström: Det finns många frågetecken kring anläggandet av Sjöbergs varv. Hur kunde man ge sig till att anlägga ett järnskeppsvarv så här på den sörmländska landsbygden, en bra bit från närmaste samhälle med hamn och järnväg utan någon industri- eller skeppsbyggeritradition. Det var visserligen högkonjunktur för industri och sjöfart under 1870-talet, och många verkstäder började bygga ångfartyg, men Sjöbergs varv med sin 70 meter långa stapelbädd och högtflygande planer var ändå något alldeles extra. Han blev också aktiv landstings- och kommunalpolitiker och invaldes 1878 i riksdagens 1:a kammare. Kanske var det detta uppdrag som fick Cawallin att se nackdelarna med att bedriva skeppsbyggeriet i Norrland? Det var inte bara de långa isvintrarna, som gjorde arbetet säsongsbetonat. Arbetslönerna var också högre än söderut, och man hade inga erfarenheter av att bygga fartyg med järnskrov.

G F Cawallin hade kommit fram till att järn var framtidens skeppsbyggnadsmaterial. Han inköpte därför Sjöbergs säteri och uppförde där en ny huvudbyggnad i vildaste snickarglädjestil med jättestora rum och utvändiga lövsågeriarbeten invid det gamla 1700-talshuset. Nere vid Kaggfjärden anlades en 70 meter lång stapelbädd, verkstadshus och två ståtliga arbetarbostadshus av tegel. En järnskeppsbyggare James Buchan anställdes som arbetsledare, och nödvändig maskinutrustning importerades, förmodligen från England. Som mest lär ca 100 anställda ha arbetat på Sjöbergs varv. Mantalslängden från 1879 tar bara upp varvsingenjören Carl Weman och maskinisten Johan Svensson, men 1880 redovisas dessutom 17 plåtslagare, 6 varvsarbetare, 2 smeder och 4 andra arbetare. Därutöver ingick alltså tidvis i arbetsstyrkan ett stort antal tillfällighetsarbetare.

De två första fartygsbyggena från Sjöbergs varv var alltså barkskeppen FRITHIOF och AUGUST 1880 resp 1881. Deras huvudredare var varvsägare G F Cawallin och grosshandlaren August Sundberg med vardera 50%, vilket förklarar varför skeppen fick just dessa namn. Även i fortsättningen höll sig Cawallin oftast till familjen när det gällde att hitta namn till sina nybyggen. Det var därför inte bara hans döttrar som fick heta Thyra, Sigrid, Betty, Helga och Hildur utan också 5 ångare från Sjöbergs varv.

Den första av dem, THYRA, är den enda av varvets byggen som blev kvar i Sverige. Hon byggdes liksom de övriga för Cawallins egen räkning, blev kvar sommaren 1881 och användes då för bogsering genom Södertälje kanal och turer till varvet. Ångmaskineriet om 12 nom hk hade nog också tillverkats vid Sjöbergs varv. THYRA såldes 1885 till Piteå, ingick senare i Ytterstfors-Munksundbolagens flotta som YTTERSTFORS 7 och MUNKSUND 7 och motoriserades i slutet av 1930-talet.

Cawallin: En milstolpe i mitt liv och min livsgärning hade jag passerat 1873 då jag inköpte Sjöbergs Gods med utgårdar i Grödinge och Sorunda socknar i Södertörn vid Kaggfjärden i Södertälje skärgård. Skälen härtill voro följande, jag hade min hantering över måttan kär, ville att det skulle övergå till dem jag såg uppväxa omkring mig - att vi skulle följa med vår tid - och detta i tid. Träskeppsfarten vek mer och mer för ångan och järnfartygen – man måste åtminstone övergå till järnet. Jag hade slagit tegel och kört fram sten till en verkstad i Framnäs, men övergav tanken därpå av fruktan av de långa vintrarna, korta seglationstiden och det dyra arbetet. De ekonomiska resultaten av hela Medelpads seglationer efter 1850, liksom av andra landskaps, må ingen tro hava givit alla dessa idkare någon vinst, kanske fler förlorat än förtjänat. Åt en ungdomsvän, med vilken jag alltid stod skuldra mot skuldra, intjänade jag å mitt rederi på 37 år ca 430 000 kr. Jag hade gärna kunnat låtit vara den väntjänsten, ty allt sammans blev han av med i Framnäs bolag. Jag som bytte mig därutur 1892 slapp med 97 000 kr, detta allt när räntorna voro beräknade. Innan bolaget strådog hade det intagit Sandelinska fartygen m fl och jag skulle mycket missräkna mig om icke allt tillsammans på den firman 800 á 900 000 kr blivit förbrukade. Därtill allt arbete och all riskabel påskrivning.

Vid Sjöberg, som jag trodde skulle giva både hem och yrken åt alla de mina, byggde jag först ett boningshus 104 x 52 fot som kunde inrymma åtminstone tre stora hushåll, sedan verkstaden med arbetarebostäder. Endast maskiner och verktyg gingo till 90 000 kr. Jag nämner detta här eftersom Sjöberg var ett slags Medelpadskoloni – såväl jag själv som fartygen jag byggde voro skrivna i Timrå de 22 år jag var där.

Äntligen var jag färdig att börja arbeta hösten 1878, under en skotsk plåtmästares ledning. Hade 1880 ett järnskepp – FRITHIOF på 850 tons dw – färdigt och år 1881 följde AUGUST på 900 tons dw. Nu kom upptäckten att vi kommit alltjämt för sent. Redan 1882 vill jag kalla den gamla sjöfartens sista år. Jag började sysselsätta såväl mina som Framnäs fartyg på Argentina och Uruguay med egna stenkolslaster ut. Det gick bra. På 32 månader 1886 till 1889 nedsatte jag Framnäsbolagets skulder med 135 000 kr. De fingo ett år lasta av mina goda kontrakt kol för 11/9 sh/ton, då kolen annars gällde 15% per ton. Vi fingo 5% för köp under försäljning, dvs 35 netto. Ändå spriddes det ut att vi ”klådde” bolaget. Nej, det ”klådde” sig självt!

Sundström: När barkskeppet AUGUST sjösattes den 3 september 1881 fanns ytterligare fyra ångbåtar och åtskilliga pråmar under byggnad på Sjöbergs varv. Nästa bygge var SIGRID 1882 om 10 ton och likaledes med 12 nom hk, och 1883 levererades de större BETTY och HELGA med 20-25 nom hk maskinstyrka och samma år WILHELM om 30 hk. Också Wilhelm var ett namn med släktanknytning. G F Cawallins djärva satsningar hade nämligen gjort ett storslaget intryck i Grödingebygden. Även om han fortfarande var skriven i Timrå levde han som grand seigneur på Sjöberg och umgicks flitigt med traktens honoratiores. Hans äldsta dotter Hildur lärde känna Malmsjöpatronen Wilhelm Stråhlen af Ekna och gifte sig med honom 1881, och det är uppenbarligen denne Wilhelm som fick ge namn åt 1884 års sista nybygge. Andra dottern Helga blev godsägare August Fredholms maka, och Betty gifte sig 1891 med civilingenjör Oscar Wallin. Denne värvades direkt efter sin examen 1884 till Sjöbergs varv som dess ingenjör. Det är oklart var SIGRID, BETTY, HELGA och TELJE (byggd 1884, förf anm) användes till de första åren. BETTY och HILDUR kallades i skeppslistorna bogserbåtar, men HILDUR hade i varje fall första året en helt annan uppgift. I början av juli 1884 annonserades nämligen turer med snabbgående ångaren HILDUR Stockholm-Trosa (via leden väster om Mörkö). Befälhavare var först kapten Fr Perman, senare kapten Axel Hartzell. Denna trafik pågick dock bara en sommar.

Arrhenius: Jämte Sjöberg ägde Cawallin även Skogstorp i Sorunda socken tillsammans ca 600 tunnland öppen jord och över 1 500 tunnland skog. Ur skogen togs mastträn och timmer för skeppsbyggeriet. Intill varvet förlades en ramsåg. Den nyuppförda villan med sina utsmyckningar nedbrann 1923. På Kagghamra var bara yngsta sonen Ragnar skriven. Här fördes nu ett stort hus och under sin senare fattiga tid klagade ofta Cawallin över att hushållet kostade mer än 15 000 kr per år. I och med 1890-talets inträde går varvsrörelsen på Sjöberg starkt tillbaka. Knappast några arbetare finnas där längre.

Fartyg byggda vid Sjöbergs Varv 1880-1890:
NrByggårRiggNamnBrt.tonsBeställare
11880SkeppFRITIOF547Cawallin & Sundberg, Timrå
21881SkeppAUGUST570Cawallin & Sundberg, Timrå
31882ÅngfTHYRA (1)18C F Cawallin, Framnäs
41882ÅngfSIGRID21C F Cawallin, Framnäs
51883ÅngfBETTY32C F Cawallin, Framnäs
61883ÅngfHELGA-C F Cawallin, Framnäs
71884ÅngfHILDUR33C F Cawallin, Framnäs
81884ÅngfTELJE-C F Cawallin, Framnäs
91884ÅngfWILHELM186C F Cawallin, Framnäs
101885ÅngfTHYRA (2)238C F Cawallin, Framnäs
111885SkonarePARANA-C F Cawallin, Framnäs
121890ÅngfRIO DEL ORO-C F Cawallin & Söner, Rosario

G F Cawallin föddes den 16 februari 1830 i Näs socken i Jämtland. Föräldrarna var vice häradshövding Carl Hindric Cawallin och hans hustru Margareta Christina, född Grundahl, prästdotter från Sunne. Fadern, som tidigare haft efternamnet Carlsson, hade tagit sig namnet Cawallin, till förtret för en äldre släkt i Skåne med samma namn. Han dog efter ett långt och äventyrligt liv den 16 februari 1922, 92 år gammal.

Tillbaka till Södertälje
Tillbaka till startsidan