Tärnsjö gick på grund den 10 mars 1977, straxt utanför Mörkö. Tärnsjö var lastad med tjockolja som drev upp mot Himmerfjärden och Igelstaviken i Södertälje. Jag kommer själv ihåg detta för det förstörde hela den badsommaren. Stenar vid vattnet var till viss del oljiga även efterföljande sommar.
Tsesis
Ett halvår senare var det den sovjetiska tankern Tsesis tur att gå på grund vid Fifång. Detta skedde den 26 oktober 1977. Tsesis hade lots ombord, men vad han och inte många andra kände till var att sjökorten inte hade med alla grynnor. Tsesis hade ett djupgående på 8,4 m, farleden var klassad till 9,0 m. men farledsdjupet utanför Fifång är 20 m. En mindre krets på sjöfartsverket kände till den grynna som fartyget rände upp på, men p.g.a. att det inte fanns pengar tillgängliga för att ge ut nya sjökort så teg man. Kartritaren som offentliggjorde detta straffades med placering på fyren Ölands södra grund. Han friades senare, tilldelades en symbolisk summa pengar och ansvarig chef straffades. Lotsen friades helt i sjöförklaringen. När man nattetid stod på haveristens brygga så visade farledsfyren vitt sken var man än stod. Ur Tsesis som var på 19 000 d w t, lastad med 16 000 ton tjockolja, läckte drygt 1 000 ton olja ut, vilket var förödande för bottenlivet i havet. Inte förrän andra sommaren efter olyckan visade marinlivet tecken på återhämtning.
När grundstötningen var ett faktum så utlöstes storlarm. Kustbevakningen satte in alla tillgängliga resurser, nio fartyg, varav fyra speciellt utrustade miljöskyddsfartyg. Länsar lades ut runt haveristen för att försöka förhindra att oljan spred sig.
Här syns oljelänsarna tydligt.
Kustbevakningen tar upp olja från vattenytan.
Efter hårda förhandlingar tvingades de sovjetiska myndigheterna gå med på bärgningsavtal enligt Lloyds Standard Form of Salvage Agreement – No Cure No Pay. I förhandlingarna var även sjöfartsverkets jurister inkopplade. Avtal tecknades med Neptunbolaget. Bogserbåtarna Thetis och Tor, som på haveridagen legat i Södertälje i väntan på att assistera Tsesis in till oljehamnen, låg Stand Bye vid haveristen. Mercur som låg på två dygns gångavstånd beordrades till haveriplatsen. Thetis gick till Torölandet för att hämta två stora Yokohamafendrar (12 x 5 m. uppblåsta). Dessa skulle användas vid läktringen av olja från haveristen, dels för att hindra gnistbildning, dels för att förhindra andra skador.
Bärgningsledningen chartrade ett tankfartyg för läktring av lasten, vilket avvisades av Tsesis kapten. Hans motivering var att ett systerfartyg till Tsesis, Talsy, låg i Nynäshamn, tre timmars gångtid från haveriplatsen. Thetis gick till Nynäshamn för att hämta och assistera Talsy till Fifång. Vid framkomst till haveriplatsen visade det sig att Talsy inte var ”avgasad”, det fanns alltså risk för explosion. Ytterligare ett dygn passerade innan överpumpning av oljan kunde påbörjas. Under tiden försökte kustbevakningen ta upp så mycket som möjligt av oljan på vattnet. Samtidigt som bärgarna, med hjälp av dykare förberedde inför lossdragningen av Tsesis. Eftersom mer dragkraft behövdes, så byttes Thetis ut mot Axel.
Axel kopplad i fören, Tor på babordssidan och Mercur i aktern av Tsesis
Söndag veckan efter:
Tidigare hade inte vinden varit till något större besvär, men nu började det blåsa upp och under eftermiddagen blåste det 14 – 16 m/sek. Prognosen för natten löd på halv storm. I den hårda vinden började Tsesis att hugga på grundet och gled ett stycke bakåt. Lossdragningen påbörjades klockan 14.06 och klockan 15.06 var fartyget loss från grundet. Detta trots två kabelsprängningar och en störtankring. Kabelsprängningarna berodde på att det var så trångt, att ingen av bogserbåtarna kunde ha någon nämnvärd längd kabel ute och då blir det stumt. När Tsesis väl var loss, vreds hon upp mot Stora Vika och kunde sedan gå för egen maskin in till Svärdsfjärden, där hon ankrades.
Foto: Gösta Rising
Axel (skeppare Bengt-Olof Lindgren) under lossdragningen av Tsesis
1976.
Mudderverket Viking bärgas.
1974-75.
Med Orion på Nordsjön 1974-75
1971.
Kollision 16 juni 1971 mellan MITERA ASSIMINA och OSKAR MATHIES
1970
Bärgningen av Land Hadeln.
Tisdagsmorgonen den 10 november 1970, kl 05:25
Det västtyska motorfartyget Land Hadeln låg till ankars utanför Storugns hamn i väntan på att få lasta när hon i hård vind började dragga. Maskinisten hann aldrig få full kraft i maskin innan fartyget gick på grund inne i viken, endast 30 meter från land.
Fartyget strandade bland stenrester från den gamla kajen. Dessutom finns där ett par grund på ca 1,5 meters djup. Neptunbolagets Mercur avgick till haveristen så fort bolaget hade underrättats. P.g.a. det grunda vattnet kallades även den gotländska bogserbåten Pilen till platsen,
för att man skulle kunna loda området.
Foto: Gunnar Öberg.
Torsdag den 12 november 1970
Land Hadeln hade fått skador i last- och maskinrum. Dessa tätades dock av sten så länge som haveristen låg kvar på grundet. Neptunbolagets Mercur hämtar pontonkranen Magnus V. Vindkantring under dagen gjorde också att vattennivån sjönk med en halvmeter.
Fredag den 13 november 1970
Förarbetena för lyft är nu klara.
Foto: Gunnar Öberg.
Bilder och info via Bengt-Olof Lindgren
1970.
Esk Queen.
Det brittiska fartyget Esk Queen på 2 200 ton, som i torsdags kväll 1 oktober 1970, grundstötte sydväst
om Grauten utanför Slite, låg kvar på grundet hela fredagen utan att
Neptunbolagets Mercur och Atlas kunde göra några försök att dra fartyget loss.
Det var vädret som satte stopp för försöken att få henne flott.
Sjön gick under hela fredagen grov i farvattnen kring Esk Queen och för det
närmaste dygnet har det utlovats vindökning.
Kapten Holger Larsson ombord på Mercur säger att det är mycket
svårt att avgöra möjligheterna att få
haveristen flott. Först och främst måste det nu ske en besiktning av skadorna.
Skulle haveristen glida av grundet finns det risk för att fartyget går till botten.
För närvarande avvaktar Neptunbolagets Atlas utvecklingen i Slite
medan Mercur har beordrats från platsen till andra uppgifter.
Även bogseraren Pilen finns i beredskap med dykare för att så snart
vädret tillåter kunna gå ut och undersöka hur pass allvarliga skadorna är.
Bolagets Neptun gick på fredagen mot Kiel för att hämta en kran,
som kommer att behövas vid en eventuell bärgning.
Man räknar med att Neptun skall kunna komma fram till haveristen på måndag.
Bildtext i GA av Fia Lindgren.
Foto: Bengt-Olof Lindgren.
Foto: Bengt-Olof Lindgren.
Vid länspumpning på tisdagen konstaterar man, enligt Gotlands Allehanda, att skadorna på Esk Queen är värre än man trodde från början.
Fartyget har sjunkit mer och mer för varje dag. Vid den här tiden stod fartyget på 9 m djup med bara en del av överbyggnaden över vattenytan.
Kvar var bara bogserbåten Pilen, vars dykare skulle undersöka bränsletankarna. Neptunbolagets bogser- och räddningsbåtar hade vänt hem när man
konstaterat att fartyget inte gick att bärga. Till sist så brast skottet mellan maskin och aktra lastrummet. Något senare gled hon av grundet vid en sydvästlig storm.
Besättningen hade i ett tidigt skede räddats av helikopter och räddningsfartyg, vilket ägarrepresentant, kapten ombord m.fl. lovordade vid undersökningen av orsaksförhållandena för grundstötningen.
1969.
Bockenheims grundstötning i Kappelshamnsviken 25 november 1969.
1968
Bärgningen av Södermanland.
I hårt väder gick jagaren Södermanland på grund tisdagskvällen den 26 november 1968. Det skedde vid Huvudskär. Neptunbolaget fick uppdraget att dra jagaren flott. Först hade marinen försökt med sina egna bogserbåtar utan att lyckas. Neptunbolagets Ajax hade gått till haveriplatsen så fort olyckan blev känd och kunde genast sätta igång. Det primära var att försöka vrida bort jagaren lite från grundet som hon låg och högg våldsamt på. Neptunbolagets Mercur anslöt också och tillsammans med flottans bogserbåt Achilles så försökte man utan framgång med att dra jagaren flott. Marinen och Neptunbolagets bärgningsledare Ström var inte alltid överens, men till sist så fick Neptunbolagets bärgningsledare det övergripande ansvaret. Från Tyskland hämtades bärgningskranarna Magnus VI och Magnus VII. Under tiden så lastades ammunition och olja ut ur Södermanland för att underlätta lyftet. De flesta av besättningen ombord på jagaren hade tagits iland och på morgonen den 2 december var det dags för att försöka lyfta henne av grundet. Det lyckades och jagaren bogserades till Stockholm, delvis upplyft av kranen Magnus VI , av Ajax. Lagom när jagaren dockats i Beckholmen så utfärdades stormvarning i bl.a. det område som grundstötningen skett i.
Bilder och info via Bengt-Olof Lindgren. Detta var Bengt-Olofs första uppdrag i Neptunbolaget.
1966
Ajax och Achilles bärgar Ilse Suhr.
Kappelshamnsviken Norra Gotland, 1966.
Det tyska motorfartyget Ilse Suhr på 850 dwt kantrade i hårt väder på väg från Finland
med full last av timmer. Besättningen räddades välbehållen. men fartyget var mycket nära
att sjunka vartefter trälasten vattendränktes. Neptunbolagets Achilles, utrustad med
en dieseldriven Copco-kompressor, pumpade in tryckluft i lastrummet. Av övertrycket trängs vattnet ut
och fartyget hålls flytande på sin luftkudde. Kompressorvakten övertogs senare av det gotländska rederiet
Pilen, medan Neptunbolaget hämtade Magnus 2 från Tyskland.
Text hämtad från pressmeddelande av Atlas-Copco
Kompressorn ombord på Piltank i bakgrunden Pilen.
Piltank vakar över haveristen.
Pontonkranen är Magnus 2 som hämtats från Tyskland av Ajax.
Här ger styrman order "lyft" till chiefen. Skepparns (Bengt-Olov) hand syns t.v. om rullklyset,
nere på haveristen.
Även Gotlands Tidningar skrev om bärgningen. Foto GT Ola Sollerman
Alla bilder via Bengt-Olof Lindgren
1966
M/S Foglarös grundstötning i Kappelshamnsviken 1 februari 1966.
Det största fartyget som besökt en gotländsk hamn vid den här tiden var Rederi AB Rex Foglarö på 12 100 br.ton. Strax efter det att man lämnat kajen i Storugns så gick man på en tidigare okänd grynna, varvid Foglarö sprang läck i tre av babords barlasttankar. På kort tid fick hon 30 graders slagsida. Man lyckades vända fartyget och sätta henne på grund 200 meter från land.
Neptunbolagets Ajax gick till olycksplatsen för att låta sina dykare undersöka skadorna. Foglarö tätades på plats och togs sedan till Finnboda varv för reparation.
Info, tidningsurklipp m m via Bengt-Olof Lindgren.
1965
Pilens första uppdrag.
Ostkust
13 December 1965, cirka fyra kilometer norr ut från Kappelshamn på Gotland och omkring 100 meter ut från land ligger haveristen Ostkust. Besättningen på tre man räddades av bogserbåten Pilen. Ett arbete som var både riskfyllt och dramatiskt på grund av den hårda vinden och sjön. Först försökte tull- och kustartilleripersonal att skjuta över en raketlina från land, så att Ostkusts besättning skulle använda linan och bogseras iland i sin egen livflotte. Den tanken övergavs och istället ankrade Pilen upp bredvid haveristen, efter det att vinden mojnat något. Från Pilen togs sig sedan två man med roddbåt till Ostkust och lyckades få med sig besättningen till säkerhet. Inte helt utan dramatik, en av männen från Pilens båt hamnade i vattnet under försöken att hindra roddbåten från att slå mot Ostkusts skrov, men allt avlöpte väl till sist.
Om väntan på räddningen sa kapten Widlund på Ostkust i DN så här: Det var inga roliga timmar. Varje bränning som kom lyfte akterskeppet, som sedan slog i grundet så vi trodde hela fartyget skulle gå sönder. Slagsidan ökade undan för undan, och under däck steg vattnet. Sjöarna bröt över, slet med sig lastluckor, presenningar och oljefat som stod på däck. Mot slutet hade fartyget 40-45 graders slagsida.
Ostkust bärgades av ångbogseraren Uranus och bogserades till Nyköpings varv, men skrotades senare då skadorna bedömdes vara för stora.
Bilder och information från Bengt-Olof Lindgren
1965
Betongkasun
Den 21 juni 1965 anlände Sandvik och Höfding med detta något annorlunda släp till Örnsköldsvik.
Släpet var en stor betongkasun som hade tillverkats av Skånska Cement i torrdocka i Stockholms frihamn. Längden var 54,5 m, bredden 18 meter och höjden 11 meter, med en vikt på 3500 ton. Betongkasunen blev någon vecka senare den nedre delen på Domsjö fabrikers sjöintag av timmer.
Transporten från Stockholm till Örnsköldsvik gjordes av Sandvik och Höfding och fungerade besvärsfritt trots växlande vindar under resan.
Bild och information från Ola Bäckström
1956
S/S Mathilda
2 000 tonnaren S/S Mathilda med 22 mans besättning, lastad med 120 standards virke, satt fast i isen tre veckor utanför Kråkelunds fyrplats. Hon drev med isen och passerade ett flertal grynnor. Besättningen fick proviant och tidningar via helikopter och av Renö som försökte närma sig ångaren genom isen. För att underlätta isbrytningen så sprängde militären de värsta packisvallarna med dynamit.
Matilda låg inbäddad i isvallar som tornade upp sig 6 till 10 meter.
Ur AT 1956.
Bild och tidningstext via Ola Bäckström
Ur Västervikstidningen 1956.